Brit Stakston, ministern för strategi- och framtidsfrågor samt nordiskt samarbete.

Lena Dahlström

Att vara eller inte vara i Almedalen

Ledaren Almedalsveckan 2016 kan i bästa fall visa oss passionerade berättelser om hur politik och demokrati fungerar. Men ytterst beror det på oss som är där. Vad vi gör och hur vi bemöter andra är nyckeln till om det blir en demokratifestival som ger oss energi eller en exkluderande firmafest. Det skriver Brit Stakston, ministern för strategi- och framtidsfrågor samt nordiskt samarbete.

Johan Umenius

Johan Umenius

Varje år så här dags kommer den. Diskussionen om Almedalens varande eller inte. Vad händer egentligen när en stor del av landets makthavare och medieelit vänslas i gränderna? Den ofta så gassande solen, det ljumma rosévinet och de vackra kullerstenarna verkar riva ner alla de vanliga murarna mellan olika yrkesroller. Allt detta är väl värt att ifrågasätta och granska.

Almedalen som fenomen har självklart en hel del ytterligare problem. Till exempel det faktum att Politikerveckan sker på en relativt liten yta i en ganska, i grunden, otillgänglig stad för många. Boendemöjligheterna i centrala Visby är få. Staden kommer snart knappt klara av att erbjuda boende till rimliga kostnader för alla de inblandade i det stadigt ökande antalet seminarier. Man kan snart undra var de som ska lyssna på alla dessa seminarier ens ska bo. Tittar man sedan på sådant som den osunda vithetsnormen bland deltagarna och trender som att allt fler mingel blir slutna, så känns mycket ganska så ålderdomligt.

Visst kan Almedalen med fog beskrivas som en elitisk firmafest för de som har råd.

Men veckan kan lika enkelt hyllas som den världsunika demokrati­festival det också är. Båtresan dit är inte dyr. Min enkelbiljett kostade 89 kronor i år. Det finns lägenheter att hyra inte för långt utanför Visby.

Eller så tar man helt enkelt del av Almedalen genom de många livesändningarna och använder nätet för att bli en del av samtalet runt det som sker.

Det finns stor charm i att det mest välplanerade i Almedalen är just boendet och resan över. I övrigt sker mycket i sista stund. Det skapas därför ett stort utrymme att kunna påverka och göra den fråga man driver synlig även med kort framförhållning. Eller att den egna frågan brinner till precis under Almedalsveckan. Medieaktörerna är också många och alla söker de bra innehåll att fylla sina sändningar med.

Mitt egna favoritexempel på temat kort framförhållning är arbetet med uppmärksamhetskampanjen för Dawit Isaak år 2013. ”Sitt med Dawit” belönades med synlighetpriset ”Hetast i Almedalen” för att vi engagerade deltagarna och gjorde det enkelt att dela både en upplevelse och ett budskap. Den idén föddes så sent som den 28 maj samma år.

Vi behöver värna om alla mötesplatser som gynnar det demokratiska öppna samtalet. Särskilt idag när det offentliga samtalet blivit så hårt polariserat. Konsekvensen av detta svart-vita synsätt är att allt fler tystnar. Trots alla möjligheter att göra sin röst hörd. Men man orkar eller vågar inte att alltid bli ett slagträ i någon annans debatt. De mer oprövade tankarna eller idéer som man vill testa tillsammans med andra blir ofta osagda. Eller så uttrycks de i stängda rum. Det offentliga öppna digitala samtalet sluter sig allt mer.

Några frågor jag är extra nyfiken på i år är hur de volontärer som under året engagerat sig i flyktingfrågan mår. Hur ser de på hur demokrati byggs efter det de arbetat med?

Jag oroas också för hur slentrianmässigt man idag föraktar politiker och politik. Vem vågar och vill vara politiker idag? Effekten av hur populisten Donald J. Trump agerat på det svenska valet år 2018 och mediebevakningen är ytterligare frågor jag tar med mig till Almedalen.

Brit Stakston